Evert Taube - Kärleken Och Vinden текст песни

KARLEKEN OCH VINDEN av Evert Taube

Han kom som framling till en o,
en o vid Norde Strommar,
dar minnet av en skargardsmo
som skymtat i hans drommar
drog honom till en tradgardsgrind-
i samma blida vastanvind
som han sett smeka hennes har
nar hon var sjutton ar.

Har, under ek och oxeltran,
som an mot stormar strida,
min vildrosmo i Bohuslan
har blommat vid min sida,
han tankte stilla - sextio ar
snart flytt sen dess, nu aterstar
att odmjukt oppna hennes grind
och varligt stiga in.

Och dorren gick! Nu stod hon dar,
en Tornrosa, en sagen!
-Har tidens hjul statt stilla har,
han stammade forlagen.
Dar stod hon som i flydda dar -
med pannan lugn, med blicken klar,
densamma Karin sjutton ar,
med sjovind i sitt har.

Da reser sig ur stugans horn
en gammal granad kvinna:
- Stig in, stig in, kom inom dorrn,
till byn kan du snart hinna!

Stig in, min van fran unga ar!
Du ser, att tidens hjul- det gar!
Och som ett han slar varens vind
emot en vissen kind.

Det blaser samma vind i dag
som sjong i vara ekar
nar vi var unga, du och jag
och lekte samma lekar!
Just nar du kom har i var dorr
jag markte vinden sjong som forr.
Pa avstand har jag foljt din stig
och bett till Gud for dig.

Har ser du nu mitt minsta gull-
ja, jag ar farmor vorden,
och det ar blott for lillans skull
att jag ej lagts i jorden.
Den vastanvinden du, han drar!
Han tog var son nar han blev far
till henne dar. For hennes mor
vart sorgen alltfor stor.

Sag ingenting, kyss endast fromt
var lilla Karins panna!
Sa blir har inne mindre tomt,
trots att du ej far stanna.
Kyss detta barnbarn av var drom!
Nar jag gatt bort- bliv lika om
mot henne da, som forr mot mig!
Ty jag har alskat dig.