I vankelmodets skymning klarnar det till slut som grumlat våra sinnen och
fängslat våra ord.
Kristallklart brinner modet i hjärtan utav järn som tyngt oss ned i drömmar av
outhärdlig sömn.
In träder natten och skuggar låtsasvärldars sken.
Gåtfullt glimmar stjärnorna från landet som en gång ska bli mitt.
I lättjefull berusning lämnar jag en hembygd som lockat med sin trygghet men
bundit med sin skuld.
Jag flyr över den slättmark som sveddes av profeter till riket bortom böner där
ängar ännu frodas.
Över förtvivlans krön, under förtryckets sky, genom begärets kött går färden.
Till sökarnas fristad
In giddiness dusk settles in the end that clouded our senses and captivated our
words.
Crystal clear burning rage in the hearts out of iron that weighed us down in
dreams of unbearable sleep.
In comes the night and shadows performing worlds light.
Enigmatically glimmering stars from the country that will one day be mine.
The slothful intoxication I leave a homeland that has attracted with its
security but tied his debt.
I run across the plains that were scorched by the prophets to the kingdom
beyond the prayers where meadows even thrive.
Over despair brow, under oppression sky, through the desire of meat the journey.
For arbiters refuge
В сумерках безумия, наконец, проясняется то, что затуманило наши чувства и пленит наши слова.
Острые, как кристалл, пламя ярости в сердцах из железа, которые тянули нас вниз в сны о невыносимом сне.
Приходит ночь и тени, разыгрывающие свет мира.
Загадочно мерцают звезды из страны, которая когда-нибудь станет моей.
Ленивое опьянение, я покидаю родину, которая привлекала своей безопасностью, но связывала долгом.
Я бегу по равнинам, опаленным пророками, к царству за молитвами, где луга еще цветут.
Через бровь отчаяния, под небом угнетения, через мясо желания проходит путь.
К приюту ищущих.