Staffan Hellstrand - Klockan Slår Sju I Sofia текст песни

Klockan slar sju i Sofia
och manen star kall upp i skyn
Fran berget hors skatorna skria
Nu far hon tillbaka till byn
Hon tar trapporna ner fran sin gata
under stjarnornas blinkande spel
Men hon blinkar inte tillbaka;
Hon har nog med vartenda steg

Du kommer tillbaks, sa den gamle,
nar hon dansade runt i hans rum
Du klarar dig nog, sa den andre,
och sen blev han tarogd och stum
Hur lycklig far manniskan vara
pa en tom och ode perrong?
Hur lycklig far manniskan vara
over ralsens rullande sang?

Staden och natten och sorlet
Musiken och flickornas prat
Varmen fran ljuset i taket
Allt var sa underbart
Men vad gor det dig om jag lever
pa en svart och utbrunnen vind?
Det kommer guld ur duschen i kallaren,
och ibland en sjungande vind

Pa varen sjong hon en solsang,

sen sjong hon en annan om regn
Alla man visade vagen till framgang;
och den borjade i hennes sang
Hur tyst kan en manniska vakna
naken i siden och guld?
Hur tyst kan en manniska vakna;
i tarar fast solen star full?

Den sista var vacker och valdsam
Den sista var valdsam och kall
Hon fick en sommar pa hispan,
och han fick ett halvar pa Hall
Sen talade hon bara med katten,
tills katten fick nog och forsvann
Vad gor det dig om jag sjunger om natten
om dom graa vagarnas land

Klockan slar sju i Sofia
och manen star kall upp i skyn
Fran berget hors skatorna skria
Nu gar hon tillbaka till byn
Hon tar trapporna ner fran sin gata
under stjarnornas blinkande spel
Och hon blinkar faktiskt tillbaka,
och skrattar at drommarnas spel